Träna i Sälen

En månad efter att jag slutat med mina mediciner kraschade jag på jobbet. Det är början av 2017 och härifrån plockar jag upp tråden där mitt blogginlägg om min bipolära diagnos slutade. Jag skrev det inlägget 2016  och det hade ca 1500 läsare. Det var tydligt ett ämne som berör. Men drygt ett halvår efteråt gick jag ner mig i en djup depression. Jag som inte trodde jag kunde hamna så djupt gjorde det. 

Första inlägget hittar du här: 

https://tranaisalen.blogg.se/2016/june

I början av 2016 blev jag diagnostiserad bipolär typ2. Jag var sjukskriven men återhämtade mig ganska snabbt från utmattning och depression. Jag kände mig så pass bra att jag på hösten började arbeta 75 procent. Efter några månaders arbete bestämde jag mig tillochmed för att sluta med medicinerna.

2017. Demoniskt mörker och djupaste botten.

Efter kraschen på jobbet blev jag heltidssjukskriven igen. En sköterska på psykiatrin berättade för mig att utsättningssymtomen (t.ex. ångest, utmattning, nedstämdhet) kan komma väldigt långt efter att man har slutat medicinera även om man trappat ner. 

Jag kämpade och testade under det här året en hel del mediciner. Jag pendlade mellan hypomanier, som utlösts av mediciner, där jag kände mig överlycklig och euforisk och depressioner där ett demoniskt tungt mörker lagt sig över mig, följt av en stark känsla av att inte vilja fortsätta leva. Jag var inlagt på sjukhus 2 gånger för svår depression. Vid andra inläggningen försökte man häva depressionen med ect (elchocker). Men efter 2 behandlingar kände jag att det inte var rätt behandling för mig och gav SSRI preparat (antidepressiva) en andra chans. Min depression blev bättre och jag hade ryckts upp från botten.

Jag minns inte allt från det här året och Jag vet inte om minnesluckorna är från ect behandlingen (minnesluckor efter ect är en vanlig biverkning) eller de djupa depressionerna.

Min läkare sa till mig att nu måste vi få dig stabil snart, annars kommer du bli mycket sliten. Jag blev tillslut stabil och slutade pendla upp och ner i humöret. Men sliten blev jag. Jag hade hela tiden smärtor i kroppen. Ångest, extrem hjärntrötthet. Kroppen glömde bort hur den skulle utföra enkla uppgifter som att ta upp en gaffel eller klä på sig. När det var som värst kunde jag glömma bort vart jag befann mig. Men oftast kunde jag inte ens ta mig upp från sängen. Jag var ett kolli. Min enda och största önskan var att orka vara med mina barn.

Jag bad till Gud mycket under den tiden att jag skulle få vara smärtfri och orka vardagen. Inget annat inget mer. Inget extra av livet. 

 Jag gick upp över 20 kilo. För att jag inte rörde på mig, biverkningar av mediciner och dålig kost.

Mot slutet av året blev jag lite bättre. Jag orkade vardagen delar av dagen. Vissa dagar var sämre, andra bättre. Men de dåliga dagarna överskuggades av de "någorlunda" bra. 

2018. Det här är året stängde jag dörren mot världen och ville inte vara en del av den.

Varje dag gick jag upp för att spendera resten av dagen i soffan. Jag kan inte beskriva den trötthet jag kände, den var fruktansvärd. Det var svårt att klara brus och ljud runtomkring mig. En påslagen radio var stressande. Helst ville jag vila i ett mörkt och tyst rum. Minns att jag ville gå ut å skrika på altan för att muskler och leder i min kropp gjorde så ont.  Jag påbörjade en utredning om fibromyalgi.

Jag var så uppgiven och förtvivlad över att jag, de flesta dagar inte orkade min vardag och få orka umgås och vara med min familj. Vissa dagar kunde jag träna lite och röra på mig. Det lindrade mina muskelsmärtor och min ångest. Jag var åtminstone fri detta år från hypomanier och djupa depressioner.

Varje dag gick jag och lade mig med en förhoppning om att nästa dag skulle bli bättre. Men det skulle ta över 1 år.  

2019 april. Det var då allting vände

Jag hade varit förkyld och haft influensa symptom i 4 månader. I takt med att vårljuset sprängde fram blev jag bättre. Långsamt men bättre.

Framförallt märktes det på återhämtningen. Om jag gjort någon aktivitet och blivit riktigt trött, så tog det ett år tidigare 2 veckor att komma tillbaka till samma energinivå som nu tog 2 dagar. 

Det gav hopp och tacksamhet! Sådan otrolig tacksamhet och ödmjukhet över livet.

Och det känner jag fortfarande. Och det går fortfarande framåt. Nu har jag börjat arbetsträna. De bra dagarna är fler än de dåliga. Jag har öppnat dörren mot världen och jag vill vara en del av den på alla sätt jag kan och orkar. 

Till dig Som är där jag var 2017 och 2018. Jag vill att du ska känna hopp när allt känns kolsvart. 

Skickades från E-post för Windows 10