Träna i Sälen

Träna i Sälen är en blogg om träning och psykiskhälsa. Från början hade denna blogg en annan inriktning. På min träning, mitt arbete inom träning och hälsa och familjelivet med man och två barn i vackra Sälen. Men för 4 år sedan fick jag utmattningssyndrom blev sjukskriven och jag skrev inte så mycket här längre. Senare kom också diagnoserna bipolär typ 2 och fibromyalgi. När jag blev sjukskriven läste jag mycket andras bloggar och inlägg, för att förstå mig själv bättre och i ett försök att inte känna mig så ensam i alla diffusa symptom. Det gav mig så mycket och har varit så viktigt. Därför har jag börjat skriva om min egna psykiska ohälsa och min återhämtning med träningen i fokus som ett viktigt verktyg. Men jag vill också starkt understryka att mår man dåligt är vilan fortfarande basen i återhämtningen. Den här sidan är för dig som förhoppningsvis kan känna igen sig och få lite inspiration men även för min egen skull då jag märker att jag mår bra av att skriva av mig. Jag vill också att du ska känna att du inte är ensam. Träning är medicin! För mig, enligt forskning och för många andra. Den ersätter inte helt , men jag är övertygad om att jag mått sämre utan den. För det mesta tränar jag på Fjällboxen. Ett träningscenter helt byggt i trä, beläget på vår tomt, med utsikt över Sälenfjällen. Många av bilderna är tagna där.

Utmattningssyndrom Bakslag i återhämtningen

Kategori: Sälen

(null)


Solen skiner, barnen är hemma och har sommarlov. dagarna kantas av bad, utflykter och grillkvällar med vänner. Det är även tiden på året man tar hand om huset målar och underhåller. Det är roligt och härligt. 


Det är nu jag får ett bakslag, en smäll som tar ca 8 mån att ta sig upp från. Efter en resa till mina föräldrar vaknar jag i min säng och kan inte ta mig ur den. 


Muskler och leder gör ont. Hjärnan verkar ha glömt bort hur man går. Jag kan, men det tar tid och pulsen går upp och benen känns som mjölksyra av ett enda steg. Jag blir serverad en potatis av min man i sängen. Att få upp gaffeln från tallriken är som att räkna ut ett långt svårt mattetal. Det känns som att någon satt på mig en tung hjälm och det trycker i huvudet. 

Jag undrar om jag har feber....det har jag inte. Undrar i stället om jag fått ME och om jag någonsin blir bättre.


Nuet är det enda jag lever i. Hjärnan verkar inte kunna tänka eller fokusera framåt eller bakåt. Allt utanför en kvm runtomkring mig existerar inte. Efter en dag lyckas jag ta mig ut i trädgården och sätta mig i gräset. Det blir min största bedrift på fyra dagar.


Efter dessa dagar vänder det och jag blir långsamt bättre. Men det tar 8 mån innan jag är tillbaka där jag var innan bakslaget. 


Jag är väldigt ödmjuk inför livet och känner starkt för dem som hamnat här och kanske inte än blivit bättre. Jag har respekt för kroppens gränser när jag vet hur illa det kan gå.

Min familj nära, mat på bordet för dagen och tak överhuvudet är det enda som betyder något. 


Det här hände i augusti förra året. Sedan i våras har jag varit lite piggare och det går framåt. Jag tror jag har blivit bättre på att läsa av kroppens signaler. Men ibland kan man inte styra över vardagens händelser, speciellt inte med hus och barn. För 3 veckor sedan kom ett bakslag igen. Jag gjorde inte mer än "normala friska" människor gör. Den veckan var det skolavslutningar och saker på huset som krånglade och gick sönder och mitt i allt sa det tvärstopp. 

Men det tycks blivit en mildare smäll än förra gången. Nu klarar jag vardagen om jag får vila under dagen och jag har mindre smärta i kroppen.