Träna i Sälen

Jag har varit sjukskriven ganska länge och det är snart dags för mig att gå in i arbetslivet igen. Men denna gången går jag in med andra förutsättningar än jag gjort förut. Förutsättningar jag hoppas att min nästa arbetsgivare ser som en kraft och tillgång trots det eventuellt extra stödet jag kan behöva i början.  

Från början fick jag diagnos utmattningssyndrom….

Men för inte så längesedan fick jag diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. Efter åtskilliga läkarbesök och en två timmars utredning där jag fått besvara massor med frågor. Bipolaritet finns i flera olika former och varierar väldigt mycket från person till person. Den vanligaste man associerar den till är Bipolär typ 1 där man växlar i sinnesstämning mellan djupa depressioner och manier där humöret är upphöjt och man känner sig euforisk.

Bipolär typ 2 är en mildare form av bipolär 1. Jag har inga manier utan sk hypomanier. Kort beskrivet har jag en mildare upphöjd sinnesstämning och kan känna mig euforisk men omdömet finns kvar. Jag har heller inte lika djupa depressioner. Ofta följs en hypomani av en depression. Mina hypomanier kan variera från några dagar till ett halvår. När jag i har en hypomani/depression (skov) är jag "normal" vilket är det mesta av tiden.

 När jag är inne i en hypomani blir jag väldigt idérik och kreativ, jag startar projekt och har ett minskat sömnbehov är ofta uppe på nätterna. En extra turbomotor. Jag är extra glad och social och älskar träffa människor och då pirrar det i magen av lycka. Under de här perioderna presterar jag oerhört bra på jobbet och/eller fördjupat mig inom något ämne jag är intresserad av. Det har tex varit aktiehandel,träning och fysiologi, renovering mm  

Jag har förut kallad dessa perioder för "flow" precis som sportathleterna kommer in i en sinnesstämning där allting är möjligt en känsla av att man kommer att lyckas. Allt flyter på som det ska. Jag har alltid trott att det är jag själv som försatt mig i situationen med alla böcker i självutveckling jag läst men nu har jag fått tänka om lite=). Jag är dock fortfarande övertygad om att man kan lyckas med det mesta med hjälp av tankens kraft.

När jag är inne i en depression drar jag mig undan från omvärlden, jag har ofta svårt att prata om hur jag mår, sover mer och är mer känslig. Ofta kommer den väldigt snabbt, som att vända på ett mynt. Eller som en bil där bensinen helt plötsligt är slut och bilen stannar, man har inte lagt märke till bränslemätaren som gradvis har sjunkit.

Jag har nyligen varit inne i en jättelång lättare depression vilket jag själv inte förstått att jag haft, det är ju påfrestande att få barn och naturligt att vara trött. Mina jobb jag haft sista tiden har inte gått så bra som jag velat och jag har haft kognitiva funktionsnedsättningar som sämre koncentrationsförmåga och minne. Har hela tiden burit känslan av att någonting inte stämmer.

I dagsläget har jag fått en medicin som ska hjälpa mig jämna ut "topparna och dalarna" Den fungerar väldigt bra. Jag mår bra mentalt och jag är snart tillbaka.

Jag hoppas att det jag skrivit får dig att förstå mig lite bättre. Jag är fortfarande samma gamla Cicci som fått ett namn på något jag alltid burit med mig. För som med många andra sjukdomar i hjärnan  får man inte hux flux en bipolär sjukdom, vissa föds med sårbarheten att utveckla en.

Jag pratar gärna ganska öppet om min bipolaritet även med en gnutta humor och det hjälper mig må bättre. Alla har vi vårt bagage och det här är mitt, men det är lika mycket ett bagage som en bit av himlen, jag skulle inte vilja leva utan den, Världen är mer färgstark.  Jag hoppas också att genom att vara öppen med min diagnos att det kan hjälpa till att lätta lite på stigma kring hjärnans  olika funktionssätt. 

/Cecilia